Det är ändå här jag hör hemma. Ovanför molnen. Ändå älskar jag det gröna , mjuka och frodiga myllan där nere. Sedan barnsben har redan varit en del av min vardag. Med föräldrar i olika länder så blev den stålbeklädda fågeln min eviga följeslagare och transport mellan de olika hemmen.
Då helt utan tidsfördriv. Nu fyllt
ned måsten och digitala substitut för tiden som måste fångas.
Tankarna får flyta. Svaren komma och gå. Det är ändå här. Här och i skogen som jag känner mig mest hemma . Underligt men så självklar.
Italien står på schemat och även där finns en famn jag vill kalla hem. Dofterna.
Maten. Ljuden och den där känslan av att ha varit här förut. Levt tungt. Aldrig lätt. Om Frankrike ger mig lättja och flärd. Påminns jag i Italien om det blöta. Kalla men ack så mycket liv. Så mycket värkande muskler. Tårar. Smutts och pina. Men ändå hemma.
Jag talar såklart inte om detta liv utan många dess för innan.
Jag vill alltid gå i myllan här. Jag vill smutsa ner mina fingrar. Äta apelsiner direkt från träden. Sitta under ett olivträd och vänta på att regnet ska sluta. Jag vill känna doften av de öppna eldarna.
Ni förstår när vi öppnar portarna till våra tidigare liv. Så öppnar vi också kistan till så många minnen. Vackra, svåra, brutala men också nödvändiga. När vi inser att allt ändå är sammanlänkat i en vacker spiral 🌀 så kan vinodlare köra oss se saker från vinklar vi tidigare inte hade tillgång till. Det är vackert. Väldigt vackert.
Comments